Det är så ofattbart....

Kan bara inte få in det i huvudet att aldrig mer få krama han eller borra in näsan i hans päls igen eller att pussa världens underbaraste mule?!!!Sorgen är så stor över att ha mist min älskade vän,men jag hoppas att han har det bra där på dom evigt gröna ängarna.Blev uppringd igår morse av Paulina i stallet för hon tyckte det verkade så konstigt att han låg ner i hagen och rullade sej och verkade bara allmänt konstig!Hade skickat iväg lars och Tilda för att släppa ut dom och han hade då stått med huvudet in i väggen men hade kommit fram då dom lockade med en godis....Tilda hade då sagt till sin pappa att Sudden har kolik(hon är klok min lilla tjej),men då Tilda dessutom har livlig fantasi och dramatisk visste ju inte Lars om det var så eller inte..Jag åkte bort till stallet så fort Lars kom hem(5 min senare)och under tiden gick Paulina med han.Ringde distriktsvetrinären som kom efter 1,5 tim(kändes som en evighet)under tiden som jag gick med han hade jag väldigt "bad feelings" om hur detta skulle sluta!Han var så annorlunda mot dom andra ggr som han hade haft kolik,han visste nog själv att det inte skulle bli ett bra slut.Vi blev "beordrade" att köra till Skara då dom ville buköppna han,så han fick smärtstillande för att klara färden och det gick ganska bra tills vi nästan var i Lidköping då han slängde sej i transporten och vi hörde hur det smällde och "klirrade" till......kände paniken som kom i en rusande fart i det tillfället!!Stannade till vid Lidköpings informationsplats och får se att hö. framben hänger klämt ut ur framdörren och han själv har hamnat under bommen!!I det läget kände jag mej nästintill hysterisk innan jag och Paulina fick sansat oss och ringt upp kliniken som tog kontakt med distriktsvetrinären som satte av i ilfart mot oss för att hjälpa till,kruxet var att det skulle ta ca 40 min innan hon var på plats så det kändes inte värdigt för han att ligga så.Så med enade krafter fick vi letat fram fälgkorset och slå upp låset på dörren och tagit ur splintarna till bommen och Sudden gnäggade åt oss som för att lugna oss(?)om att det var OK med han!Han reste sej sakta och backade ut försiktigt ur transporten,verkade ha klarat sej bra trots allt!Eftersom tid inte var ngt vi hade gott om fick jag ta kontakt med kliniken igen om hur vi skulle bära oss åt nu?!Vi lastade på igen och fortsatte färden med distriktsvet framför oss för eskort till kliniken och för att ev. behöva ge mer smärtstillande.Väl där blev han undersökt och hoppet var egentligen ute redan då då prognosen inte var god;( Men han blev buköppnad och kirurgen konstaterade att 19 m av tunntarmen redan var död och resterande 3 m var infekterad samt att han hade fått bukhinneinflammation!Där och då  togs beslutet att avsluta hans lidande och saknaden efter han är enorm och jag har inte en aning om hur jag ska ta mej igenom detta?!Men livet går ju ändå vidare och vi har ju kvar underbara Ronja som måste tas om hand!