Fick ju efter att allt tagit slut frågan om jag ville ha tillbaka grimman och kanske en bit av manen utav veterinären på kliniken,självklart ville jag ju det!Pratade med en tjej i stallet igår och hon sa att man kan göra armband utav sin hästs tagel som man kan bära med sej som ett fint minne och det ska jag göra för då kommer han ju på så sätt att alltid vara "nära" mej....låter ju hur korkat som helst kanske,men jag kan ju och vill inte riktigt "ta in" att han faktiskt är borta för alltid!!!Tankarna mal i huvudet på om jag verkligen gjorde allt rätt innan,var han helt OK på lördagskvällen?Visade han ngt?Känndes han helt 100 att rida?Skrittade jag av han tillräckilgt länge?Osv,osv.....detta mal fram och tillbaks och ja,jag VET att allt var OK men kan ändå inte sluta grubbla.Har också dåligt samvete för att jag inte tog ett tillräckligt farväl innan han gick in på operation....men det fanns ju ingen tid....eller var det jag som inte tog mej tid då jag så innerligt hoppades att jag skulle få se han igen?!Kan inte få bilden ur huvudet då han blir ledd förbi oss i väntrummet till operations-salen och där stannar han och ser sej omkring och ser så lugn ut.....det var sista gången jag såg han i livet och det plågar mej lite,jag skulle ha gått fram till han en sista gång,men samtidigt vet jag att inget farväl hade vart länge nog för mej;( Känslorna åker verkligen berg och dalbana med mej och jag vet att tiden läker alla sår men just nu så känns det för jävligt rent ut sagt!Känndes så tyst,tomt och konstigt att han inte stod där i sin hage idag och gnäggade när jag kom med bilen och ingen som gnäggade för att jag skulle skynda mej kl 15.30 då han alltid vill in.....inget "hummande" från han i boxen som står så tom och ödslig.....Älskade lilla Sudden,va jag saknar dej
6 kommentarer:
Vet vad du går igenom. Minns när jag hittade min Bosse med brutet ben o hur de op på Skara flera ggr o hur vi svävade mellan hopp o förtvivlan. Tillslut lät vi honom somna in.
Du har gjort allt du kan för din häst, det behöver du inte fundera på. Det är ingens fel när sånt här händer. Sudden kände nog din styrka när du gick med honom, du gjorde säkert honom lugn så gott det nu gick. Tänk på att det var skönt för honom att ha dig vid sin sida, kunde ju ha varit så illa att du inte varit hemma.
Sörjer med dig enormt! Förstår att saknaden måste vara ofattbar! Finns inga ord till tröst. Men var trygg i att du gjorde allt! Stor Kram Anna
Ja jag får ju hoppas att jag gav han trygghet in i det sista och för även han gav mej trygghet då,han var så helt otroligt lugn ända in i det sista!
Ja herregud vad tomt det är utan Sudden,han har ju varit hos oss så länge och han skulle ju ha blivit Tildas läromästare när hon blev stor nog,jag är glad att ha fått lära känna denna underbara häst och följt honom i alla år,han litade alltid på dej Jessica på att vad som än hände så var du med han och gav han trygghet,Kram ♥
Nu fick du mej att börja gråta igen....ja jag hoppas ju att jag gav han trygghet in i det sista om inte annat så gav han mej det,min kloka fina häst <3
Tänker på dig och lider med dig. Det här var inte ditt beslut, din önskan och dina drömmar för dig och din häst. Du hann aldrig förbereda dig eller bearbeta något utan det var bara chockerande onödigt och fruktansvärt, fruktansvärt orättvist! :-( Det måste få ta sin tid att sörja det som kunde varit. Sköt om dig.
Skicka en kommentar